tankar efter filmen: vanskabte land
för första gången på månader kände jag mig tillräckligt manad till att öppna datorn och navigera mig in här. min senaste insikt angående att gå på bio är att man måste se filmer som annars skulle vara för svåra att torrenta, och efter en eftermiddag av intensivt titel-läsande och trailer-tittande hade jag och sophie narrowed it down till denna, vanskabte land, och sockerexperimentet, som jag verkligen vill gå och se (men har så svårt för samtida svensk skådespel som ska låta gammeldags).
så vi gick och såg vanskabte land, och jag är glad att de visade titeln på danska och isländska snarare än den titel som filmstaden har valt; "godland", som i min mening endast förmedlar filmens budskap med kanske fyra procent jämförelsevis.
den är lång, långsam, vacker. om jag hade gjort fler filmreviews så hade läsaren av denna text kanske redan sett en film som heter skolan vid världens ände (vilket i och för sig är ett bättre namn än filmstadens "a yak in the classroom"). på ett sätt så är den lik vanskabte land. men om skolan vid världens ände är en läxa i att älska sig själv så är vanskabte land kanske snarare en sorgsen tillbakablick på de misstag man gjort i livet, i ett försök att se det vackra i det utan att förställa det hemska.
vad är en missionär? att filmen utforskar detta tema la jag ärligt talat inte märke till förrän den var i princip slut. vilket jag tycker viskar om att det är ganska snyggt genomfört. i förtexterna hävdas att filmen är inspirerad av en serie fotografier, vilket tyvärr inte var sant, men det är trots allt det filmen kretsar runt. lucas, en dansk präst och missionär, bär en ryggsäck genom brutala isländska landskap som ser väldigt oergonomisk ut, för den är samtidigt en stol, som den fotograferade ska sitta på, en kamera, och en framkallningsstation, glasskärmar, silverdamm, och vad det nu är. de människorna som slår följe med honom går miste om mycket på sin resa och när de når fram reflekterar jag över att lucas inte tycks reflektera över sitt beslut att välja denna väg, när någon kommenterar att de ju hade kunnat segla hela vägen fram.
jag skriker nästan själv av smärta i upplösningen och är tacksam för avtrycket filmen gjort på mig. på vägen hem kommer vi fram till en annan sak! nämligen att det är väldigt frustrerande att man väljer att gå på bio och se filmer som annars skulle vara väldigt svåra att få tag på.
dagens dikt: Om flugor
arnhem, köln, frankfurt, berlin, malmö, fria associationer.
jag är definitionen av running on fumes!
resan var underbar och inget särskilt alldeles samtidigt. ett nytt normalläge, och när jag återkommer till sverige tycks olika saker inom mig ha läkt. småsaker (eller storsaker, beroende på i vilket läge man är..?), som hur man pratar med främlingar, statusgrejer, vad man spenderar sin tid på. jag blir bättre och bättre på att prioritera hela tiden. jag ser fram emot nästa energispurt att jobba på den här sidan. jag betalar ju trots allt en månadskostnad och jag har fortfarande stora visioner! jag tycker att twitters nedfall är roligt (elak) och jag möter verkligheten att mitt älskade tumblr också en vacker dag kanske kommer falla. det är en trojansk häst med alla nya invånare på tumblr, för användare betyder pengar, osv, osv. och så går allt i ett och i evigheten. jag gillar neocities. jag mailade med Jens Lekman för jag hittade hans sida som heter small talk; som är drömvisionen för any web0-entusiast och indiewebälskare... jag ville berätta för honom att neocities finns, att det inte är ute med att använda internet på det här sättet. någon slags decentralisering tycks vara i görningen. han skrev, men, vad är det för skillnad på att använda neocities, och att bara ha en egen webbsida? jag tror jag försvarade det i mitt svar till honom, men innerst inne så vet jag att det ligger något i det där. tänk om neocities en dag ska försvinna också. men just nu känns det rätt, men jag var något på spåren; jo, det här med att vara tillgänglig överallt, hela tiden. jag kan lite snyggt leda tillbaka in på ämnet av min resa, för jag fick mycket att tänka på på grund av det. när jag kom till frankfurt insåg jag (och många vet redan detta) att det är en hemsk stad! jag var nära på att åka därifrån utan att gå på min konsert, som jag till slut gick på, för jag fastnade på en konstutställning länge nog att tågen till berlin inte längre gick. jag tittade på albrekt dürers etsningar i tre timmar och blev normal igen, kunde se det lite roliga och ironiska med att vara fast någonstans där man verkligen inte trivs, kunna göra någonting av det. anyway, sen gick jag på min konsert, och insåg att de haft en tiktok-breakthrough. det var en stor lokal och det var mycket folk där. bandet heter TV girl och jag såg dem live 2016! på en liten gratisarena i stockholm. jag är trött på de här orden för jag pratat så mycket om det men en lång historia kort insåg jag att charmen med att vara känd, på riktigt, liksom inte... finns. death of the author (eller artist) är en term som kommer till tungspetsen och troligtvis används i helt fel bemärkelse; det är såklart pretentiöst att hävda att jag förstod vad det bandet MENAR på ett annat sätt än tiktok-16åringarna of 2022 gör. (men jag kanske vågar mig på att göra det ändå).
jag är på min praktik, på psykiatriplaceringen i termin 5 av sjuksköterskeprogrammet. det är inom beroendevården. det går starkt emot allt jag tror på att börja prata om specifika patienter i det offentliga rummet (ehh, inte för att någon direkt kanske kollar på den här sidan). och det är säkert ingen förvåning för någon att det är tufft, och inte heller något världsomvälvande att det var tuffare än jag trodde att det skulle vara. jag tycker dock inte att patienterna är särskilt svåra utan snarare arbetsplatsen. det är något som får mig att tro att man måste vara på ett visst sätt för att klara av att jobba på denna plats. jag grät och min patient grät. och de kallade henne för han. och det är så jävla typiskt. och jag fattar inte hur de bara kan sitta på expeditionen när det finns människor precis utanför som vill och behöver prata och som man kan hjälpa. kanske för att jag grät och min patient grät. men det var det på min dag som kändes mest verkligt. och jag fotade med en analog kamera under hela min resa och när jag kom hem såg jag att jag stoppat in filmen fel och inga av mina bilder faktiskt blev tagna. och det var så skönt. jag är torr i hårbottnen och jag har på mig en knallblå skidoverall. jag har lite ont i hjärtat nästan varje dag och nästan varje dag går det över igen. jag gillar skräckfilmer nu och det har jag aldrig gjort förut. jag tar mindre och mindre ansvar för saker och ting som inte är mitt ansvar, och blir bättre och bättre på att ta det ansvaret som är mitt. jag är så trött och jag vet inte när jag ska återhämta mig på riktigt. det är bara FÖR bra, hela tiden! snart ska vi spela live igen och jag har skrivit två nya låtar som jag älskar. och jag orkar inte göra det men det kommer bli kul ändå. nu räckker det!
tänk om en fluga smakar som ett russin?
plötsligt smakar alla russin som flugor
jag satt och åt frukost förra veckan och en fluga landade nästan i gröten. man skulle inte veta om det, om det var så att flugor smakade som russin. ibland när jag kommer att tänka på den här dikten kan jag fnissa åt hur fjantig den är. jag tänkte berätta den för min kompis och jag kunde höra hans skratt i huvudet när jag tänkte mig att jag berättade. men så sa jag det inte. konstigt va? det räckte väl med tanken.
de senaste dagarna har varit så intensivt fyllda av fascinerande konversationer och tänkvärdheter, jag har både hört och sagt saker som skapat stora ripples i verklighetstyget. en vän sa att hon aldrig tänkt på det på det sättet, om det jag pratade om. och jag har blivit utmanad. och en vän till mig gjorde just slut med sin kille för igår träffade vi någon som visade oss sin nakenkatt, bl.a.
hämningar, strömmar, och motströmmar. dragningskraften. friheten att få skriva här! jag vill uppleva något nytt. det är så fantastiskt att den här plattformen finns.